Schizofreni genom historien - Antiken

av Lena U Carlsson

Ordet schizofreni är mindre än 100 år gammalt, men själva sjukdomen har troligen följt människan genom historien. Schizofrenin kan spåras i skrifter ända tillbaka till de gamla faraonernas Egypten, under andra årtusendet f Kr. Depression, demens, liksom tankestörningar som förekommer vid schizofreni beskrivs detaljerat i Hjärtats bok. Den ingår i Papyrus Ebers, uppkallad efter den tyske egyptologen Georg Ebers, som på 1800-talet köpte papyrusrullen och gav ut den i bokform. Hjärta och själ tycks ha varit synonymer i antikens Egypten. De psykiska sjukdomarna betraktades som symptom från hjärtat och livmodern och ansågs härröra från blodkärlen eller från varbildning, avföring, gift eller andar. I de flesta fall verkar egyptierna ha sett på de själsliga sjukdomarna som kroppsliga åkommor.

Sömnterapi i tempel

I behandlingen ingick tempelsömnen som också kallas inkubation. De sjuka fick övernatta på en helig plats och utsattes för suggestioner före insomnandet, för att uppleva drömmar sända av gudarna. Drömmarna som tolkades av präster och prästinnor ansågs ge kunskap om sjukdomarna och hur de kunde botas. Besvärjelser och böner användes för att frambringa gudarnas läkande förmåga. I besvärjelserna ingick recept på läkeörter och olika kemikalier som ingick i behandlingen.

Traditionen med tempelsömn härstammar från Imhotep, en egyptisk tjänsteman och högt ansedd läkare som levde omkring 2600 f Kr. Imhotep dyrkades, och i de tempel som byggdes till hans ära bedrevs sömnterapi. Sömnterapin levde sedan vidare hos grekerna i läkedomsguden Asklepios tempel, som byggdes på 400- och 300-talet f Kr.

Mångtusenårig kunskap om hjärnan

Ordet hjärna används redan i Papyrus Smith, en papyrusrulle som skrevs omkring 1700 f Kr men baseras på texter från cirka 3000 f Kr. Papyrus Smith är så vitt man vet det första medicinska dokumentet i mänsklighetens historia. Det har fått sitt namn efter Edwin Smith, en amerikansk egyptolog som köpte papyrusrullen på 1800-talet. I Papyrus Smith beskrivs för första gången hjärnans anatomi, hjärnhinnorna, ryggmärgen och ryggmärgsvätskan, den vätska som finns i hjärnan och ryggmärgen. Papyrusen innehåller 48 fallbeskrivningar som nedtecknades av en egyptisk kirurg för tusentals år sedan. Patienterna har troligen skadats genom krig eller olycksfall. En av fallbebeskrivningarna tyder på att kirurgen kan ha känt till att hjärnan kontrollerar rörelserna. Ett annat fall gäller en patient som inte kan tala på grund av en tinningskada. Där beskrivs afasi många tusen år innan den kände Paul Broca gjorde sina studier på sjukdomen 1861. Papyrus Smith är skriven i en rationell och vetenskaplig ton, och diagnoser och behandlingsmetoder är nästan helt fria från magi och vidskepelse.

Redan tidigt intresserade sig grekiska naturfilosofer för människans hjärna och nervsystem. Läkaren Alkmaion som levde i början av 400-talet f Kr ansåg att hjärnan var centrum för tankar och förnimmelser. Under de två efterföljande århundradena utförde läkarna Herofilos och Erasistratus dissektioner av människor. De gjorde flera iakttagelser rörande hjärnnervernas uppbyggnad och funktion. Herofilus menade att hjärnan var säte för intellektet, och tillsammans med Erasistratus lade han grunden till neurovetenskapen.

Långvarig stagnation

Herofilus och Erasistratus var de enda kända greker som dissekerade människor under antiken, och det skulle dröja 1800 år innan Leonardo da Vinci och Andreas Vesalius på nytt tog upp studiet av den mänskliga anatomin. En rad omständigheter kan ha bidragit till den långvariga stagnationen på området. Krig, dålig ekonomi och en negativ attityd gentemot intelligentian i Alexandria under perioden efter Herofilus och Erasistratus levnad har troligen spelat in. Dessutom kan de båda läkarnas arbeten ha förstörts i branden som ödelade biblioteket i Alexandria 391 e Kr.

Det gudomliga vansinnet

I antikens Grekland fanns ett starkt intresse för människans psyke och inte minst för vansinnet. Platon, som levde på 400- och 300-talet f Kr, talar om två sorters vansinne, där det ena är av gudomligt, det andra av kroppsligt ursprung. Det gudomliga vansinnet kan enligt Platon antingen skapa profeter med siarförmåga, befria släktet från orenhet, inspirera poeter eller väcka en intensiv åtrå efter skönhet. Synen på vansinnet som härstammande från gudarna var fast rotad i den grekiska kulturen redan före Platon. Den går också igen i grekiska tragedier som exempelvis Herakles av Euripides från 400-talet f Kr. Men i den tragedin leder vansinnet till katastrof.

I antikens Israel återfinns de platonska tankegångarna om ett samband mellan vansinne och profetior. De religiösa profeterna som hade högt anseende betraktades ofta som galna på grund av sina egendomliga uttalanden och sitt avvikande sätt att klä sig och uppföra sig. Samma föreställningar dyker senare upp i koranen i de islamska länderna. Koranen använder ordet majnoon för att beskriva såväl sinnessjuka personer som profeter.

Också i Grekland levde kopplingen mellan galenskap och geni vidare. Skriftsamlingen Problemata brukar tillskrivas Aristoteles som levde på 300-talet f Kr. En av skrifterna inleds med frågan:

"Hur kommer det sig att alla män som utmärker sig i filosofi, statsmannaskap, poesi eller konst är melankoliker och somliga i sådan omfattning att de är drabbade av de sjukdomar som uppstår ur svart galla (melaines choles), vilket berättelsen om Herakles förtäljer oss?"

Författaren svarar själv att den svarta gallan bland annat genom kyla och hetta kan påverka sinnesstämningen och beteendet. Under gynnsamma omständigheter leder det till stordåd, medan resultatet i andra fall blir galenskap. Men i motsats till Platon menar författaren att inget högre väsen är inblandat vid galenskap.

Hippokrates och humoralpatologin

I skriften från Problemata märks inflytandet från Hippokrates, "läkekonstens fader", som delvis levde samtidigt med Platon. Hippokrates har gett namn åt de hippokratiska skrifterna som är från 400-talet eller något senare, men varav troligen endast en del är skrivna av Hippokrates. I en av skrifterna, "Den heliga sjukdomen", protesterar författaren mot tidens uppfattning att gudarna orsakar sjukdomar som epilepsi, vansinne och förvirring. Han hävdar istället att

"... endast från hjärnan kommer våra njutningar, våra lyckokänslor, skratt och skämtsamheter, vår smärta, våra sorger och tårar. ... Det är samma organ som gör oss vansinniga eller förvirrade, ingjuter fruktan och rädsla i oss ..."

Därefter beskriver författaren den berömda humoralpatologin, modellen som vill förklara sjukdomarnas uppkomst som en rubbning av kroppsvätskornas balans. Uttrycket "att vara vid sunda vätskor" härstammar från humoralpatologin som delar in kroppsvätskorna i blod, slem, gul galla och svart galla. En obalans i kroppsvätskorna sägs kunna leda till att hjärnan påverkas så att vansinne uppstår. Balansstörningen orsakas av ett komplicerat samspel mellan den yttre miljön och inre kroppsliga förhållanden, där också arvet spelar en roll. Kroppsvätskorna kopplas ihop med de fyra elementen luft, vatten, eld och jord. Blodet är som luften varm och fuktig, slemmet är som vattnet vått och kallt, den gula gallan är som elden varm och torr och den svarta gallan är som jorden torr och kall. Dessutom förs människans åldrar och årstidernas växlingar in i sammanhanget (se figur). Sjukdomar botas genom att balansen återupprättas med hjälp av diet eller ändrad livsföring. Om en sjukdom beror på för litet blod, ska kroppen tillföras fukt och värme, till exempel. Senare förknippades de fyra kroppsvätskorna också med varsitt temperament. Blod hörde ihop med sangvinisk, slem med flegmatisk, gul galla med kolerisk och svart galla med melankolisk personlighet.
Dessutom tillkom olika metoder för att tömma kroppen på dess vätskor, såsom åderlåtning, laxermedel, kräkmedel och varbildning.

Förnuft och magi

Hippokrates försökte utgå från förnuftet och erfarenheten när han skapade sin medicinska teori. Han byggde därmed vidare på traditionen från de joniska grekiska filosoferna som ville förklara naturen på ett rationellt sätt. Hippokratisk medicin drar en skarp skiljelinje mellan tro och vetande. Den kritiserar skarpt trollkarlars och kvacksalvares metoder även i behandlingen av psykiska sjukdomar, som anses ha biologiska orsaker. Men det fanns ingen "officiell" syn på sjukdomarnas uppkomst i det antika samhället, och bland lekmän rådde ofta andra uppfattningar än bland de lärde. Tron att sinnessjuka var besatta av onda andar var utbredd. Humoralpatologin tävlade med astrologi, magi och ockultism, som spelade en stor roll i den folkliga traditionen. Förutom de akademiskt utbildade läkarna fanns många andra personer, bland annat präster, som försökte bota de sjuka med en arsenal av olika behandlingsmetoder som läkeväxter, gymnastik, magi och utdrivning av onda andar. I de heliga templen blandades akademiska terapier med religiösa riter.

Handbok med diagnoser

Antikens syn på sjukdomarnas orsaker, symptom och behandling sammanfattas i en medicinsk handbok av läkaren Aretaios på 100-talet
e Kr. Där görs en systematisk klassificering av psykiska sjukdomar. De viktigaste diagnoserna är phrenitis, hysterisk kvävning, melankoli och mani. Phrenitis, på svenska frenesi, motsvarar ett akut och övergående förvirringstillstånd orsakat av feber. Hysterisk kvävning motsvarar ångestsjukdomar, medan melankoli innefattar depressioner och schizofrena tillstånd av inåtvändhet och kronisk försämring. Mani innebär dels den maniska fasen vid det som idag kallas manodepressiv sjukdom, dels schizofrena tillstånd av upprymdhet och oro. Behandlingsråden följde humoralpatologins regler.

Humoralpatologin övertogs av den grekiske läkaren Galenos andra århundradet e Kr. Galenos utövade ett stort inflytande på såväl arabisk som europeisk läkekonst och var en betydande auktoritet ända till början av1800-talet. Läran om de fyra kroppsvätskornas betydelse levde kvar lika länge.

Referenser

Encyclopaedia Britannica
Nationalencyklopedin
Neuroscience for kids - Ancient Brain
Fabrega H: Psychiatric Stigma in the Classical and Medieval Period: A Review of the Literature. Comp Psychiatry 1990, 31, 4, 289-306
Kotsopoulos S: Aretaeus the Cappadocian on Mental Illness. Comp Psychiatry 1986, 27, 2, 171-9
Okasha A: Mental Health in the Middle East: An Egyptian Perspective. Clin Psychol Rev 1999, 19, 8, 917-33
Sjöstrand L: Herakles' vansinne. Läkartidningen 1997, 94, 1-2, 33-6
Sjöstrand L: Platon - den förste psykiatern. Läkartidningen 1995, 92, 25, 2587-90
Wills A: Herophilus, Erasistratus, and the birth of neuroscience. The Lancet 1999, 354, 1719-20