Solitärer

Av Lena U Carlsson

Ovan "Solitude Aluminee" av Jean Dubuffet.

På Waldemarsudde i Stockholm visades i våras utställningen Solitärer - särlingskonst från samling Eternod-Mermod, Lausanne. Konstnärerna är alla udda människor som skapar i ensamhet. En del av dem är psykiskt störda och några har schizofreni. Den här utställningen var en gripande och omskakande upplevelse, men också upplyftande. Det var en märklig kontrast mellan konstnärernas ofta svåra erfarenheter och det intensiva lustfyllda skapande som bilderna återspeglar. Det är tydligen möjligt att åstadkomma konst under de mest omänskliga omständigheter och efter att ha genomlevt de mest vidriga förhållanden. Sådana förhållanden tycks rentav främja den kreativa verksamheten.

Alla utställarna har inte levt ett hårt liv, men de har utanförskapet gemensamt, och många har traumatiska erfarenheter av världskrigen. De har också alla en riklig produktion av bilder, som präglas av besatthet och egensinne. Nästan alla är självlärda. De här kännetecknen är utmärkande för vad som på franska kallas Art Brut, eller "rå konst".

Schweizarna Philippe Eternod och Jean-David Mermod började samla konst tillsammans för tio år sedan. Som förebild hade de den franske konstnären Jean Dubuffet, som byggt upp konstsamlingen Collection de L' Art Brut i Lausanne. Dubuffet sökte en äkta ursprunglig konst som inte försökte anpassa sig efter omgivningens krav, och som var så opåverkad som möjligt av kulturlivet. Han hade själv stora problem att kombinera sitt konstnärskap med det kommersiella konstlivets regler, vilket verkade förlamande på hans måleri under lång tid.

Jean Dubuffet

"Smiling Face" by Jean Dubuffet"

Dubuffet hade positiva tankar om sinnessjukdom, som han ansåg vara fantasins drivkraft. Han sökte en konst skapad ur extas och inre nödvändighet och fann den hos fattiga, analfabeter, kvinnor eller gamla människor, och bland utslagna, brottslingar och mentalt störda personer. Dubuffet började samla 1945. Men efter 1959 förändrades situtationen. L'Art Brut, den råa konsten, sinade plötsligt på mentalsjukhusen. De nya antipsykotiska medicinerna, som innebar en revolution på många sätt, hade gjort sitt inträde. Men medicinerna har bland annat en stor nackdel - de hämmar den mänskliga kreativiteten. Visserligen produceras det stora mängder bilder på sjukhusens bildterapi. Men de har inte samma karaktär som de verk som tillkom före psykofarmaka.

"Site Avec Trois Personnages" by Jean Dubuffet.

Dubuffet lyckades ändå leta upp solitärer som skapade den konst han önskade, även efter 1959. Nu finns mer än 20000 verk på slottet Beaulieu i Lausanne där Dubuffets samling invigdes 1976.

Utställningen på Waldemarsudde

Några av de 34 konstnärer som var representerade på utställningen på Waldemarsudde är Aloïse Corbaz , Carlo , Rosemarie Koczÿ , Edmund Monseil och Adolf Wölfli .

Litteratur:

Solitärer. Utställningskatalog från Malmö Konstmuseum och Prins Eugens Waldermarsudde, år 2000.

Aloïse Corbaz

Aloïse, med efternamnet Corbaz, har kallats drottningen inom l'Art Brut. Hon föddes i Lausanne 1886 och arbetade en tid som guvernant vid kejsar Wilhelms hov. Efter att ha blivit olyckligt förälskad i kejsaren drabbas Aloïse av schizofreni och tas in på mentalsjukhus 1918. Där börjar hon teckna alltmer samtidigt som hon skapar sig en egen värld, en Universums teater, där kvinnan intar en dominerande ställning. På pappersrullar framställer Aloïse en oändlig rad färgstarka teckningar av en fantasivärld befolkad av yppiga kvinnofigurer. Aloïse avlider 1964 efter att ha varit internerad på mentalsjukhus i 46 år.

Carlo

Carlo föddes i en italiensk by 1916. Sin barndom och ungdom tillbringade han på en bondgård, men kommer som 19-åring till ett slakteri i Verona. Där börjar han teckna. Efter militärtjänstgöring 1936 skickas Carlo till fronten, vilket blir en övermäktig upplevelse. Han insjuknar i schizofreni 1947 och tas in på sjukhus. Med en tegelskärva börjar Carlo teckna graffiti på väggen bakom sin säng. Han får då besöka sjukhusets verkstad för grafiskt uttryck. Där målar han åtta timmar om dagen i tolv år. Carlo framställer silhuetter av män och barn, ofta i profil och i grupper om fyra. Bilderna görs med allt större skicklighet. Bakgrunden är täckt med siffror och senare med ord, som mot slutet av Carlos konstnärsliv blir viktigare än teckningarna. Carlo dör 1974 efter att ha levt de sista åren hos en av sina bröder.

Edmund Monsiel

Edmund Monsiel föddes i Polen 1897. Efter grundskolan arbetar han som affärsföreståndare i en liten stad i landsorten. År 1942 lägger tyskarna beslag på hans butik. Edmund gömmer sig då på vinden hos sin bror, av fruktan för att bli häktad. Där blir han kvar i 20 år fram till sin död 1967. Han går aldrig ut och ingen får komma in till honom. Påsken 1943, medan världen brinner utanför, börjar Edmund att teckna. Efter hans död hittades ungefär femhundra teckningar, som alla är små och omsorgsfullt gjorda. Motivet är alltid det samma och utgörs av myriader av ansikten där ögonen är särskilt framträdande. Ansiktena som oftast ingår i religiösa teman fyller hela bildytan och har varierande storlek. De minsta är nätt och jämnt urskiljbara. Ibland ryms så många som 3000 ansikten på en och samma teckning.

Rosemarie Koczÿ

Rosemarie Koczÿ föddes i Tyskland 1939. År 1942 deporteras hon tillsammans med sin familj och tillbringar tre år i två koncentrationsläger. Först fyra år efter kriget återförenas Rosemarie Koczÿ med dem som finns kvar av familjen. Modern dör emellertid kort därefter, och sin far letar hon ännu efter. Rosemarie Koczÿ tillbringar resten av sin uppväxt på barnhem, där hon får arbeta hårt och ingen besöker henne. När Rosemarie försöker berätta om sina upplevelser från kriget blir hon kallad lögnerska. År 1959 reser hon till Schweiz för att ubilda sig till konstnär.

Rosemarie Koczÿs bilder är liksom hennes livsöde skakande. I svarta tuschteckningar förmedlar hon intryck från deportationen och lägervistelsen, vilka hon minns i detalj. Författaren Allen S Weiss säger att Rosemarie Koczÿ har skapat "en estetisk metod vars slutsatser är etiska, en fruktansvärd vision av den spöklika skönheten och den förbjudna sanningen".

Adolf Wölfli

Adolf Wölfli föddes 1864 i en by i Schweiz. När Adolf var åtta år dog modern. Därefter följde en svår tillvaro med arbete på olika gårdar hos elaka bönder. I tonåren upplever Adolf Wölfli olycklig kärlek och börjar ett kringflackande liv. Efter flera våldtäktsförsök kastas han i fängelse. År 1895 förs Wölfli till mentalsjukhuset i Waldau, och han får senare diagnosen schizofreni. Wölfli är så våldsam att han får tillbringa mer än 20 år i isoleringscell. Efter några år på sjukhuset börjar Wölfli teckna, skriva och komponera. Kompositionerna prövar han genom att rulla partituret till en flöjt eller trumpet. Han skriver sin biografi på stora pappersark som bildar en nästan två meter hög stapel. Biografin innehåller såväl text och bilder som musik. Den är skriven med skönskrift på olika språk och prydd med symbolmättade och rikt ornamenterade bilder. Adolf Wölfli skapar liksom Aloïse Corbaz sitt eget kosmos, där han skildrar hjälten Sankt Adolf II och hans märkliga äventyr. Wölfli begår inga fler brott men blir kvar på mentalsjukhuset resten av livet. Biografin sysselsätter honom från 1908 och fram till hans död 1930. Delar av den har publicerats det senaste årtiondet. Adolf Wölfli är en av de mest kända konstnärerna inom l'Art Brut, och hans verk fascinerar många av dagens målare, poeter och musiker.

Andra spalter av Lena U Carlsson

Utställningen på Waldemarsudde väckte också tankar hos Lena, om en god vän och dennas resa i psykiatrivården. Dessa tankar har Lena samlat i sin text Tankar om en Vän, som du hittar på HUBIN:s informationsavdelning för anhöriga.