Förvirrar filmer folks intryck av mental sjukdom? (010730)

av Ulrika Kahl, Ph.D.

Jag såg en film på TV häromdagen. Det var en amerikansk produktion från 1995, kallad "Dare to Love", och den var baserad på en sann historia. Huvudrollen innehades av Josie Bissett från TV's långkörare "Melrose Place". I filmen spelar Bissett en ung, vacker kvinna som är lyckligt förlovad med sitt livs kärlek. Sedan slår schizofrenin till, och plötsligt förändras hela hennes liv. Hon tas in på sjukhus och separeras från sin fästman, sin familj, och sina vänner. Hon vägrar ta medicin och hennes tillstånd blir mer och mer allvarligt. Hon sätts i isoleringscell vid den mentala institution hon befinner sig. Ett försök av hennes mycket stödjande föräldrar att ta med henne hem misslyckas kapitalt, och hon skickas tillbaka till isolering. Slutligen går hon med på att ta medicin - clozapin - och åtta år efter att hon togs in för vård skrivs hon ut.

Med insikten om att hon fortfarande är kär i den man hon en gång var förlovad med söker hon upp honom, och de möts igen. Trots de många åren av separering har även mannen starka känslor för sin tidigare partner. Men han känner sig också tveksam huruvida han vågar förenas igen, och befarar att kvinnans sjukdom ånyo ska komma att skilja dem åt. Efter en tids tvekan ger han med sig och går med på att återförenas, och i slutscenen dansar de två stillsamt till "sin sång". Eftertexten låter oss veta att de fortfarande är tillsammans, levandes, vad det verkar, "normala" liv. Produktionsbolaget - rädda för att bli stämda, förmodar jag - inflikar också en mening som indikerar att Bissetts extraordinära sätt att tillfriskna är osedvanligt, och endast händer i cirka 15 procent av fallen där patienter behandlas med clozapin.

Även om jag tor att denna film är relativt realistisk, jämfört med många andra filmer som handlar om mental sjukdom, och många kommer förmer att kunna relatera till karaktärerna i filmen. Men fortfarande, det ligger ändå såklart samma gamla Hollywoodskimmer över den. Varför måste filmproducenterna överdriva lyckan i slutet av filmen så radikalt? Jag tror att man kan övertyga publiken om att mecinering faktiskt hjälper på ett mycket mera subtilt sätt. Varför inte bara låta rollkaraktären tillfriskna och långsamt börja komma tillbaka till livet, utan att porträttera henne som "Fröken-totalt-lycklig-övernatt"? I filmens slutscen finns det inte ett spår av de åtta åren av sjukdom i Bissetts rollkaraktär, eller någon annans för den delen, och det är knappast realistiskt.

Jag har själv ingen direkt personlig erfarenhet av schizofreni eller mental sjukdom. Det vill säga, ingen av mina nära anhöriga eller vänner har hittills blivit diagnostiserade som schizofrena. Dock, jag anser mig informerad nog för att förstå hur mental sjukdom ruinerar miljontals liv årligen. Jag frågar mig själv vad folk vill se på vita duken? Känner sig de som går igenom vändorna som mental sjukdom för med sig uppryckta av att se "Dare to Love", och känner de att det finns hopp och glädje i framtiden? Eller blir de konfunderade över att deras egen situation inte känns fullt så problemfri. Gör de orealistiska bitarna av filmen dem upprörda? Jag bara undrar.

Mental sjudom är ett av dessa känsliga ämnen som du aldrig vet hur mycket du kan skämta om, eller hur mycket du kan avvika från verkligheten i fråga om när du framställer det. Precis som alkoholism, ätstörningar, religion, döden, krig, våld, sexuellt utnyttjande, och många fler. Närsomhelst ett seriöst ämne framställs felaktigt eller som ett skämt på film kommer många av de som känner till sanningen bakom det hela att bli upprörda. Vilket är förståeligt. Det finns alltide en chans att publiken får fel intryck, och att mycket allvarliga ämnen simplifieras på ett negativt sätt. Om du lider av något känns det svårt när allmänheten i princip ges intrycket att vad som orsakar smärtan enbart är ett skämt, och inte något livsförstörande.

Mental sjudom är en mycket större börda för samhället än vad jag tror många inser. En stor mängd pengar och resurser spenderas på att försöka hjälpa de mentalt sjuka och deras nära vänner och bekanta, att informera folk om att mental sjukdom beror på neurobiologicka defekter, och på att utveckla mediciner och behandling för mental sjukdom.

Så jag undrar varför Hollywood inte kan spendera lite mer tid, ansträngning, och budget för att ta reda på fakta och sanningen innan de gör en film om ett sådant allvarlig ämne som mental sjukdom. Jag är söker på att det finns många som skulle uppskatta det.

Filmfakta på eonline

Tillbaka till Enligt min åsikt