Att leva med schizofreni- möt Anders och Annika

I mitten av september sände svensk television ett program om schizofreni med titen "När overkligheten får fäste". Charlotte Hall såg programmet, och beskriver nedan de människor tittarna fick möta.

Anders- från Beckomberga till Hus 13
I programmet möter vi Anders som berättar om sitt liv som patient. Som så många andra insjuknade Anders under de sena tonåren. Han slog på radion och blev plötsligt "alldeles tokig". Familjen såg till att han kom till psykakuten. Anders ville åka hem, men då han var svårt sjuk blev han istället körd med ambulans till Beckomberga sjukhus. Eftersom han kände sig sviken och övergiven ville han inte leva längre utan skar sig i handlederna. Personalen kunde dock hindra självmordsförsöket, och Anders kom att tillbringa många år vid sjukhuset. När han idag tänker tillbaka på den tiden beskriver han det som borttappade år. "Den enda nyttan var att man fortfarande lever idag", säger Anders. Som han minns det så satt han mest inlåst och gick sällan ut.

Idag lever Anders ett friare liv, där "Hus 13" har stor betydelse. Hit går Anders ofta för att delta i olika kurser och få del av gemenskap och samvaro med andra.

Sjukdomen påverkar Anders dagliga liv. De s.k. negativa symptomen gör vardagen tung och svår. Det innebär en stor ansträngning att företa sig saker som går i av sig självt för andra. Det är tungt att komma iväg och handla, och att bara ta sig utanför dörren kan vara ett stort arbete. Anders beskriver även de mer dramatiska symptomen. Ett exempel är en synhallucination då han såg drottningen av England iklädd hermelinmantel och krona på en tunnelbanestation.
Läs mer om symptomen vid schizofreni

Professorn berättar om dörren som går i baklås
Professor Lisbeth Palmgren beskriver de schizofrenas värld. Hon menar att många schizofrenisjuka bygger en egen inre värld som de går in i när omgivningen upplevs som bevärlig och kravfylld. Overkligheten kan dock få fäste; "de går in i sin egen värld, stänger dörren om sig och sedan går den i baklås".

Enligt professor Palmgrens långa erfarenhet så är en känsla gemensam för de flesta som lider av schizofreni- en förlamande känsla av skräck. Denna skräck dominerar tankar och handling för den sjuke. I ett försök att illustrera proportionerna ber professor Palmgren oss att tänka oss in i den känsla vi skulle uppleva om vi visste att vi skulle arkebuseras om två timmar. "I den situationen blir mosters hosta ganska ointressant."

Annika har kommit hem efter en lång resa
I dokumentären får vi också möta Annika som idag är frisk efter att ha tillbringat 25 år på mentalsjukhus. Hon beskriver en traumatisk barndom, där hon skiljdes från sin mor redan vid födseln. En lungsjukdom hos modern gjorde att det nyfödda barnet tvingades tillbringa sina första månader i isolering på sjukhus. Även uppväxten var problematisk med en rad övergrepp. Upplevelserna gjorde att Annika förlorade tilliten till omgivningen, och hon beskriver det som om hon redan i förväg visste att hon skulle "bli vansinnig". Hon kämpade emot i det längsta eftersom hon ville vara myndig när det skedde. När sjukdomen till sist bröt ut var symptomen starka och intensiva. Annika blev allt sjukare, och flyttades så småningom till ett mentalsjukhus av den gamla sorten.

Annika menar att psykotiska tillstånd kan vara fantasiska (hon jämför med en förälskelse), men att de oftast är mycket ångestframkallande och tröttsamma; "det är som om man saknar filter- allt går rakt in". Periodvis hade hon mycket syn- och hörselhallucinationer. Det inre tvånget att "göra som rösterna sa" gav upphov till många farliga situationer. Annika beskriver sin kaotiska tillvaro som att famla sig fram i en urskog som saknade stigar. I sin strävan att "bli hel" kunde hon med stor omsorg försöka hjälpa andra levande varelser, till exempel genom att försöka sy ihop vårdavdelningens krukväxter.

Vändpunkten kom när Annika fick kontakt med en man som var psykiater och psykoterapeut. Hon blev bemött med respekt, och kände att hon kunde berätta om allt det hemska hon varit med om utan att terapeuten blev rädd eller tog avstånd. Efter sex års krävande terapi kunde så Annika ta steget ut ur sin långa psykos.

Saker och ting började nysta ut sig, och Annika kunde så småningom ta steget ut i "den vanliga världen". Idag menar Annika att hon varit ute på en spännande inre resa, men att hon till slut kommit hem. "Nu börjar allting för mig", säger hon och ler mot sin make tvärs över köksbordet i den hemtrevliga lägenheten.

Läs mer om tv-dokumentären.
Tillbaka till berättelser om schizofreni