Tankar om en vän- del 1

Av Lena U Carlsson. Texten är skriven i november år 2000

Bilden ovan: L'eau dans Le Gaz, 1961, av Jean Dubuffet

I spalten Solitärer skrev jag om en konstutställning som visades på Waldemarsudde våren 2000. Bland konstnärerna fanns bland annat några som led av schizofreni, och som skapade bilder före antipsykosmedicinernas tid. En av de psykiska biverkningarna hos de här medicinerna är ju att de kan hämma livslusten och kreativiteten.

Stora skillnader mellan olika avdelningar
Utställningen på Waldemarsudde och historien bakom ger upphov till några reflexioner om svensk mentalvård idag. Jag fick själv en inblick i hur vården kan se ut, när en vän för någon tid sedan insjuknade i en akut psykos. Min vän, som inte fått diagnosen schizofreni, blev psykotisk vid två tillfällen strax efter varandra. Hon kom först till en akutavdelning under ett par veckor, och vistades vid det andra tillfället ungefär lika länge på en avdelning för långtidssjuka. Skillnaden i synsätt mellan de båda avdelningarna var slående. Min vän är konstnärligt lagd, hon ritar och målar mycket och tycker om att sjunga. I början av psykosen blommade hennes konstnärliga sidor upp. På den akuta avdelningen sjöng hon i matsalen, vilket uppskattades av patienterna och personalen. Hon fick också gå ut och promenera med anhöriga. På avdelningen för långtidssjuka däremot tilläts min vän varken sjunga eller gå ut, fastän hon gärna ville. Motiveringen till sångförbudet var att det inte var lämpligt att hon gjorde saker som hon inte brukade göra! Men min vän sjunger gärna även i normala fall. Stämningen var auktoritär och bland personalen tycktes råda en sträng hierarki. Efter några veckors vistelse i den psykiatriska vården skrevs min vän ut. Hon tog antipsykotisk medicin i ett år, och under den tiden hade hon nästan ingen lust att varken måla, sjunga eller läsa.

Förslag för att ta till vara skapande behov
Skulle man inte kunna göra mer för att ta till vara de psykiskt sjukas skapande behov och resurser? Varför inte på allvar diskutera ett förslag som en person inom psykiatrin lade fram för länge sedan. Det gick ut på att skapa en avdelning i sjukhusets källare, där patienterna fritt skulle få utlopp för sina känslor utan att störa någon. Ett musikinstrument som kanske kunde vara till hjälp är stora japanska trummor, som ger möjlighet till starka fysiska och psykiska utlevelser.

Medicinering av psykotiska patienter
Av avgörande betydelse vid behandlingen av psykotiska patienter är hur medicineringen går till. De psykiska biverkningarna hos antipsykotiska medel har tidigare underskattats av många läkare. Än idag verkar inte alla ta dem på tillräckligt stort allvar. Enligt det modernaste synsättet bland psykiatriker, bland annat Tommie Lundberg på Västerås lasarett, ska läkemedel noga prövas ut under kontinuerliga bedömningar och samtal med patienten. Målet är att få en bra balans mellan symtomfrihet och biverkningar. Upplever patienten alltför besvärande biverkningar bör man diskutera och eventuellt testa dossänkning, byte av medicin eller komplettering med annat läkemedel.

Det är i diskussion med patienten som det avgörs om psykotiska symtom kan tolereras i utbyte mot att biverkningarna minskar. Graden av sjukdomsinsikt hos patienten påverkar utfallet och samsynen i denna dialog. Det är endast vid tvångsvård som läkarens bedömning ibland måste gälla, även om patienten har en annan inställning. Tommie Lundberg understryker också att det är viktigt att man blir lika kompetent behandlad oavsett var behandlingen sker.

Läs texen "Tankar om en vän- del 2"
Läs om konstutställningen i texten "Solitärer"
Läs fler texter i Lena U Carlssons spalt